Europeisk sjukvårdsmarknad i förändring

Trots att de lokala marknaderna skiljer sig åt i förekomst av privata vårdgivare, tillväxtutsikter och finansieringsförutsättningar, finns det ett antal gemensamma faktorer för länderna där Capio är verksamt. Capio anser att dessa gemensamma faktorer skapar betydande möjligheter för privata vårdgivare.

Utvecklingen av de europeiska sjukvårdssystemen går mot allt kortare medelvårdtider och ett skifte från slutenvård till öppenvård. Denna utveckling drivs främst av utvecklingen av nya behandlingsmetoder, medicinsk utrustning och vårdprotokoll. Sjukhusvård ersätts av hemsjukvård, vilket gör att patienten behåller sin självständighet och undviker de negativa sidorna av sjukhusvistelser, exempelvis vårdrelaterade infektioner. Ändamålsenliga ersättningssystem är viktiga för att främja denna utveckling. Europeiska ersättningssystem har historiskt utgått från dygnsbaserad ersättning i många länder. Tyskland, och i viss utsträckning Frankrike, har miniminivåer som begränsar en vårdgivares möjlighet till full ersättning om vårdtiden för en patient understiger ett visst antal dagar. I Frankrike kallas dessa miniminivåer borne basse, medan den tyska motsvarigheten är untere
grenzverweildauer (”UGVD”). Dessa ersättningsstrukturer har motverkat vårdgivares incitament att driva kvalitets- och produktivitetsförbättringar. Under det senaste årtiondet har västeuropeiska sjukvårdssystem i snabbare takt utvecklats mot resultatbaserade ersättningssystem. DRG-baserad ersättning infördes fullt ut (DRG, diagnosrelaterade  grupper) i Sverige år 1995, men i Frankrike först år  2005.

I Norden har bland annat ett tidigt införande av  DRG-baserade ersättningar lett till kortare medelvårdtider genom ett långtgående skifte från slutenvård till öppenvård och dagkirurgi. I Frankrike pågår ett skifte, men det finns fortfarande en  betydande potential att öka andelen öppenvård och väsentligt minska medelvårdtiden under kommande år. I Tyskland har utvecklingen inom detta område inte kommit lika långt, främst beroende på olika regleringar
och bristande incitament.

Samtidigt har strukturella förändringar i sjukvårdssystemen möjliggjort för privata vårdgivare att ta en allt större roll i att utveckla sjukvården, vilket har medfört ett ökat fokus på produktivitet omfattande både volym och kvalitet i vårdutförandet. Dynamiska faktorer, som utskiftning av elektiva vårdvolymer från storsjukhus till fristående specialistkliniker och produktivitet hos medicinsk personal, skiljer sig mycket åt mellan länderna. I Sverige har vårdvalsreformer inom primär- och specialistvården bidragit till att nya vårdcentraler och specialistkliniker har etablerats, vilket har ökat tillgängligheten för patienterna och väsentligt reducerat kostnaderna per behandling inom specialistvården. Däremot står den nordiska sjukvården inför stora utmaningar att förbättra personalproduktiviteten och minska väntetiderna.

I Frankrike och Tyskland råder något av ett motsatsförhållande till Norden. Utskiftning till lägre vårdnivåer och specialisering sker inte i någon större omfattning, främst beroende på att vården är koncentrerad till sjukhus och slutenvård. Däremot har man genom skillnader i arbetssätt betydligt högre personalproduktivitet jämfört med de nordiska länderna och kortare väntetider.